Coleman

   
Många i Sverige tycks leva med illusionen att staten är god, och i synnerhet den svenska staten, s.k. etatister. Att det finns en kvalitativ skillnad mellan våra svenska makthavare och byråkrater kontra deras "korrumperade" motsvarigheter i andra länder verkar vara en allmän men svårbotad sanning.

Att den svenska staten inte på något sätt är godare eller ondare än någon annan "demokratisk""-stat kan vara ett provocerande uttalande för många.  Att så är fallet blir ganska tydligt t.ex. i Europadomstolen, där den svenska staten allt oftare köper sig fri från rättslig prövning när den riskerar att fällas. Hellre använder staten skattemedel till att köpa sig fri genom s.k. "friendly settlement" än att överpröva den egna lagstiftningen eller tolkningen som Europadomstolen ansett att det funnits juridiskt principiella grunder för att överpröva. Således kan de svenska myndigheterna fortsätta att agera oacceptabelt och kanske också lagstridigt.

Detta bör dock förstås utifrån att även människor i statliga myndigheter, beslutsfattare, byråkrater, funktionärer och alla andra av de närmast sörjande kan vara goda, onda eller som i de flesta fall någonstans mitt emellan. Men de har en sak gemensamt, inbördes och med alla oss andra - att de knappast vill förminska sitt eget arbetes vikt eller sin egen relevans i tillvaron. D.v.s. att även dessa personer vill göra ett gott dagsverk.

De anställda i den statliga förvaltningen kommer att, med historiskt sett några få undantag, inrätta sig efter det system som råder, och maximera sin egen betydelse inom dess ramar. Detta beteende är av allmänmänsklig karaktär, vilket visade sig med all önskvärd tydlighet för 60 år sedan, och bör kompenseras av lagstiftaren (folket) med realistiska ramar och tydliga regler för hur den makt och befogenhet lagstiftaren (folket) vill att de skall ha. Därför måste folket kringgärda sina myndigheter och deras funktionärer med regler och principer som hindrar övertramp. Det kan vara t.ex. principer som korrekt lagligt förfarande, brevhemlighet, meddelarskydd, överprövning, yttrande- och tryckfrihet etcetera. Reglerna måste av nödvändighet vara så tydliga som möjligt, eftersom de annars blir tandlösa - och det måste kosta på att bryta mot dem. Eller som Lord Acton sade; " Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut".

Demokratin är paradoxalt nog både en mycket ömtålig och en ganska tålig skapelse. Ömtålig på så sätt att dess grundvalar kan skakas på djupet av några få obetänksamma beslut som går på tvärs med dess väsen. Tålig på så sätt att folket inte vill bli av med den.

Maktcentrering och överkontroll är kanske inte så uppenbara i en s.k. demokrati, medan det i en totalitär stat närmast brukar vara kutym - närmast ett diktaturens mantra. Tyvärr är denna strävan inte endast begränsad till totalitära diktaturer. Skillnaden är bara den att det är mer subtilt och kanske inte heller lika medvetet i den mentala processen för de inblandade i den demokratiska statsbyggnaden ( ofta med hänvisning till den utilitaristiska tesen" för den goda saken").

Således kan demokratin bli extremt farlig, eftersom den skapar en illusion av att folket verkligen har makten över staten. Vilket i sin tur gör det möjligt för staten att oreflekterat expandera på ett till synes legitimt sätt, se t.ex. den extrema expansionen av den svenska staten sedan 1900 talets början. Utifrån detta blir den nu genomröstade s.k. FRA-lagen bara ett led i en, över tid, ganska naturlig process mot ett mer totalitärt och kontrollerat samhälle. Tidigare maktmissbruk från svenska myndigheter har lett till bl.a. hemlig åsiktsregistrering, telefonavlyssning och övervakning av särskilt utpekade grupper. Vi vet idag att hundratusentals svenskar åsiktsregistrerats, att storskalig olaglig telefonavlyssning skett, att politiska möteslokaler buggats och att journalister övervakats och registrerats.

Idag ser vi att många medborgare med muslimsk bakgrund misstänkliggörs och kränks. Sedan 2004 kan utländsk polis begära hjälp om att avlyssna personer i Sverige i hemlighet. Det finns ingen redogörelse för (eller krav på) hur dessa uppgifter sedan används. Men vi vet att de missbrukas.

Det är så man häpnar när man läser om detta fall. Det är ju nästan mer fabulöst än H-C Andersens berättelse om "Kjesarens nya kläder". Att detta skulle kunna förekomma på 2000 talet är ju faktiskt  anmärkningsvärt.

Kärfve och barnläkaren Leif Elinder har uppmärksammats för sin kritik av professor Christopher Gillberg och dennes forskning om DAMP (deficits in attention, motor control and perception) . Gillberg har själv infört DAMP-begreppet, som inte fått någon direkt spridning utanför Skandinavien. Kärfves (och många andra internationella forskares) viktigaste invändning mot diagnosen DAMP gäller begreppets vaghet, bristen på överensstämmelse mellan DAMP och angränsande internationella diagnoser, samt kvalitén på de statistiska uträkningarna. Kärfves analys grundas däremot på internationellt vedertagen sociologisk teori.

Ett av Kärfves argument mot Gillbergs forskning är att DAMP-diagnosen i oproportioneligt hög grad drabbar barn från
arbetarklassen och att Gillberg ignorerar denna aspekt i sin forskning. Kärfves argument är här att barns sociala problem ofta kan förklaras av brister i uppväxtmiljön och att försiktighet därför bör iakttas vad gäller att ge rent biologiska förklaringar. Kärfve ansluter sig till de strömningar inom sociologin som hävdar att läkarkåren ofta ignorerar sociala orsaker till såväl somatisk som psykiatrisk ohälsa, en teoribildningen som bl.a utgår från Michel Foucault.

Hennes kritiska granskning accepterades dock inte av Gillberg och dennes kollegor, som anmälde henne för oredlighet till Lunds Universitet, Högskoleverket och Vetenskapsrådet. Samtliga dessa institutioner har dock avvisat Gillbergs anmälningar samt istället funnit att Kärfves forskning håller god kvalitet och är i linje med god forskningssed.

Hela upprinnelsen till detta vetenskapliga debacle kan härleds från den dag då Kärfve den 19 februari 2002  vände sig till Göteborgs universitet med en begäran om att själva få tillgång till Gillbergs forskningsjournaler i syfte att granska dessa. Universitetet vägrade att lämna ut journalerna med hänvisning till att dessa bland annat innehöll uppgifter om identifierbara personers hälsotillstånd. Kärfve  överklagade universitetets beslut till Kammarrätten i Göteborg Kammarrätten beslutade den 6 februari 2003 att Kärfve skulle få tillgång till materialet  bl.a.  till hennes  av Vetenskapsrådet finansierade forskningsprojektet "Det neurogenetiska paradigmet: etableringen av en ny grand theory i Sverige", I beslut den 4 april 2003 avvisade Regeringsrätten samtliga resningsansökningar från bl.a Gillberg med motivering att bl.a. offentlighetsprincipen skulle förlora i genomslagskraft.
 
Materialet lämnades dock aldrig ut. Den 6 maj 2004 meddelade Göteborgs universitet avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri att avdelningen nu måste ombesörja att de berörda handlingarna fanns tillgängliga. Den 9 maj 2004 lät tre medarbetare - Peder Rasmussen, Carina Gillberg och Kerstin Lamberg - till Gillberg meddela rektorn att de den 7 maj - 9 maj 2004 hade destruerat det aktuella forskningsmaterialet.

I juni 2005 fälldes Christopher Gillberg och rektorn för Göteborgs universitet för att inte ha överlämnat materialet till Kärfve. Christopher Gillberg dömdes för tjänstefel och fick villkorlig dom samt dagsböter, och rektorn fick dagsböter. Domarna överklagades till hovrätten för västra Sverige, som den 8 februari 2006 fastställde tingsrättens dom.

I mars 2006 fälldes de tre medarbetarna för att ha förstört data. Alla de tre fick dömdes för tjänstefel och fick villkorlig dom samt dagsböter: Peder Rasmussen, Carina Gillberg och Kerstin Lamberg.

Samtidigt som Gillberg försvarar sitt och sina anhängares beteende med förvändningen att  de säger sig ha lovat sina informanter att någon dokumentation inte skall lämnas ut, så har ändå en mängd personer haft tillgång till detta "skyddade" material. Etiska rådet vid Göteborgs universitet har granskat just detta. Tolv doktorander har disputerat på just detta "skyddade" material, vilket betyder att även opponenter och betygsnämnder i princip måste ha haft tillgång till dessa journaler.

Thomas Brante, professor i sociologi vid Lunds universitet,  har vid en rad tillfällen försvarat Kärfves begäran. En av Gillbergs försvarare, professor Elias Eriksson, har ställt Brante frågan om han tycker att det är självklart att materialet lämnas ut trots att man "lovat att det inte skall lämnas ut till någon utanför den forskargrupp som genomför studien?" I ett brev svarar Brante:  
"Om informanter garanteras att ingen utom den de berättar för (eller en sluten forskargrupp) kan ta del av informationen så rör det sig om privat konsultation och upplysningarna kan inte användas i vetenskapliga sammanhang. Denna typ av forskning faller då utanför vetenskapens gränser."

Det är vidare anmärkningsvärt att Gillberg med anhang i den almänna debatten ständigt och okritiskt får måla upp en bild av att det handlar om offentligt beskådande, att vem som helst får läsa dessa journaler. Att kammarrättens dom enbart gäller forskaren Kärfve och barnläkaren Elinder, som båda också är belagda med sekretess, kommer sällan fram.

Grundläggande forskningsetik borde väl vara att all forskning ska kunna granskas och prövas?
Och är forskning, som bygger på förstört material, fortfarande vetenskap?
Vad är det man är rädd för?

Eva Kärfve är docent i sociologi, universitetslektor i sociologi vid Lunds universitet samt legitimerad sjuksköterska.

Med anledning av Eskil Francks, Överintendent vid "Forum för levande historia", artikel i Svd 22/11-07 ;

"Brott mot mänskligheten begås aldrig av en ideologi i sig. De begås av människor och stater som i ett visst givet
skede och vissa omständigheter tolkar och tillämpar hela eller delar av ideologin, i samspel med dessa omständigheter."

Normalt sett bör inte en nationalstat ta ställning, för eller emot, andra demokratiska staters ideologier eller nationalstaters förehavanden.

Detta ligger helt i linje med det krav på de universella individuella fri- och rättigheter, samt respekt för den nationalstatliga autonomin och suveränitet som FN:s reglering och verksamhet kräver av alla medlemsnationer (i synnerhet av de parlamentariska demokratierna). Bestämmelser och förordningar de flesta av oss upplysta och demokratiskt aktiva medlemmar och medborgare ser upp till och respekterar.

Således borde det ligga i ryggmärgen hos de flesta av de så kallade uttolkare av ideologier/idévärldar, att en nationalstats politiska förehavanden rimligtvis borde bedömas utifrån hur den s.k. rådande ideologins politiska regim omfattar eller skyddar de individer som är av annan (kanske något ovetenskapligt klassificerade) klass, kön, ras, åsikt, religion, hudfärg eller ålder än av den styrande regimen förekommande, oavsett skillnad, allt i enlighet med FN:s stadgar och förordningar.  D.v.s. hur staten/nationen de facto och de jure agerar.

Men när chefen för FFLH (sageman för en svensk statlig myndighet) försöker individualisera kommunismens brott och häver ur sig kommentarer såsom att "djävulskap har blivit resultatet överallt där kommunismen har införts" (Ekot 9/3-08) börjar jag ana ugglor i mossen. Denna åsikt motiverar med all sannolikhet titeln på FFLH:s nya publikation "Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer", dvs. att det inte var den kommunistiska ideologin i sig som var boven i dramat. Att det faktiskt kan uppnås en majsig kommunism någonstans, någon gång, om "bara" medlemmarna eller följeslagarna har den rätta sociala och intellektuella bakgrund som krävs. Är detta verkligen Sveriges syn på dess brott?

Det torde vara som att hävda att brotten som begicks under apartheid i Sydafrika var ogina individuella beteenden hos vissa specifikt onda "vita" människor snarare än en regimpolitisk normativ samhällsstrategi. En regim som politiskt framgångsrikt motverkades under 80-talet av omvärldens demokratier.

Vidare negligerar Överindentent Franck, indirekt genom sitt uttalande, nazismens brott mot mänskligheten. Som chef för FFLH är han även satt att förvalta den tidigare svenska historiebeskrivningen om Nazismen "... om detta må ni berätta". Kommer vi snart att få höra att även Nazismen var en "god idé" som gick om intet?

Så varför romantiseras fortfarande de totalitära ideologierna än idag?

Är det någon som förstår?



Eskil Franck är född 1950 och var mellan åren 1997-2006 rektor för Lärarhögskolan i Stockholm. Han är fr.o.m. den 1 september 2007 ny överintendent för Forum för levande historia (FFLH).

Jag är en ganska liberal ghoul av årgång 72, vilket i sig är oväsentligt.

Har åsikter om det mesta och har för avsikt att ventilera dessa i detta forum.

Jag är utbildad sociolog och är fortfarande medlem i svenska kyrkan, av någon outgrundlig anledning. Eftersom jag är ateist försöker jag skylla medlemskapet på staten, lättja och ibland lite lojt mitt kulturarv, dock utan vidare framgång. Jag värnar om humanismens och upplysningens ideal och ogillar mysticism, kulturrelativism och totalitarism. Anser mig vara kritisk till skeenden och företeelser i min omgivning, vilket har föranlett att vissa i min omgivning emellanåt har hävdat att jag är obstinat.   I grund och botten är jag dock väldigt snäll och vill sällan någon något ont. Jag ogillar när folk kommer med normativa påståenden eller använder sig av s.k. smutsiga argument i syfte att enbart för stunden vinna diskussioner eller argumentationer.

//Lawrence Coleman