Coleman

Det är så man häpnar när man läser om detta fall. Det är ju nästan mer fabulöst än H-C Andersens berättelse om "Kjesarens nya kläder". Att detta skulle kunna förekomma på 2000 talet är ju faktiskt  anmärkningsvärt.

Kärfve och barnläkaren Leif Elinder har uppmärksammats för sin kritik av professor Christopher Gillberg och dennes forskning om DAMP (deficits in attention, motor control and perception) . Gillberg har själv infört DAMP-begreppet, som inte fått någon direkt spridning utanför Skandinavien. Kärfves (och många andra internationella forskares) viktigaste invändning mot diagnosen DAMP gäller begreppets vaghet, bristen på överensstämmelse mellan DAMP och angränsande internationella diagnoser, samt kvalitén på de statistiska uträkningarna. Kärfves analys grundas däremot på internationellt vedertagen sociologisk teori.

Ett av Kärfves argument mot Gillbergs forskning är att DAMP-diagnosen i oproportioneligt hög grad drabbar barn från
arbetarklassen och att Gillberg ignorerar denna aspekt i sin forskning. Kärfves argument är här att barns sociala problem ofta kan förklaras av brister i uppväxtmiljön och att försiktighet därför bör iakttas vad gäller att ge rent biologiska förklaringar. Kärfve ansluter sig till de strömningar inom sociologin som hävdar att läkarkåren ofta ignorerar sociala orsaker till såväl somatisk som psykiatrisk ohälsa, en teoribildningen som bl.a utgår från Michel Foucault.

Hennes kritiska granskning accepterades dock inte av Gillberg och dennes kollegor, som anmälde henne för oredlighet till Lunds Universitet, Högskoleverket och Vetenskapsrådet. Samtliga dessa institutioner har dock avvisat Gillbergs anmälningar samt istället funnit att Kärfves forskning håller god kvalitet och är i linje med god forskningssed.

Hela upprinnelsen till detta vetenskapliga debacle kan härleds från den dag då Kärfve den 19 februari 2002  vände sig till Göteborgs universitet med en begäran om att själva få tillgång till Gillbergs forskningsjournaler i syfte att granska dessa. Universitetet vägrade att lämna ut journalerna med hänvisning till att dessa bland annat innehöll uppgifter om identifierbara personers hälsotillstånd. Kärfve  överklagade universitetets beslut till Kammarrätten i Göteborg Kammarrätten beslutade den 6 februari 2003 att Kärfve skulle få tillgång till materialet  bl.a.  till hennes  av Vetenskapsrådet finansierade forskningsprojektet "Det neurogenetiska paradigmet: etableringen av en ny grand theory i Sverige", I beslut den 4 april 2003 avvisade Regeringsrätten samtliga resningsansökningar från bl.a Gillberg med motivering att bl.a. offentlighetsprincipen skulle förlora i genomslagskraft.
 
Materialet lämnades dock aldrig ut. Den 6 maj 2004 meddelade Göteborgs universitet avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri att avdelningen nu måste ombesörja att de berörda handlingarna fanns tillgängliga. Den 9 maj 2004 lät tre medarbetare - Peder Rasmussen, Carina Gillberg och Kerstin Lamberg - till Gillberg meddela rektorn att de den 7 maj - 9 maj 2004 hade destruerat det aktuella forskningsmaterialet.

I juni 2005 fälldes Christopher Gillberg och rektorn för Göteborgs universitet för att inte ha överlämnat materialet till Kärfve. Christopher Gillberg dömdes för tjänstefel och fick villkorlig dom samt dagsböter, och rektorn fick dagsböter. Domarna överklagades till hovrätten för västra Sverige, som den 8 februari 2006 fastställde tingsrättens dom.

I mars 2006 fälldes de tre medarbetarna för att ha förstört data. Alla de tre fick dömdes för tjänstefel och fick villkorlig dom samt dagsböter: Peder Rasmussen, Carina Gillberg och Kerstin Lamberg.

Samtidigt som Gillberg försvarar sitt och sina anhängares beteende med förvändningen att  de säger sig ha lovat sina informanter att någon dokumentation inte skall lämnas ut, så har ändå en mängd personer haft tillgång till detta "skyddade" material. Etiska rådet vid Göteborgs universitet har granskat just detta. Tolv doktorander har disputerat på just detta "skyddade" material, vilket betyder att även opponenter och betygsnämnder i princip måste ha haft tillgång till dessa journaler.

Thomas Brante, professor i sociologi vid Lunds universitet,  har vid en rad tillfällen försvarat Kärfves begäran. En av Gillbergs försvarare, professor Elias Eriksson, har ställt Brante frågan om han tycker att det är självklart att materialet lämnas ut trots att man "lovat att det inte skall lämnas ut till någon utanför den forskargrupp som genomför studien?" I ett brev svarar Brante:  
"Om informanter garanteras att ingen utom den de berättar för (eller en sluten forskargrupp) kan ta del av informationen så rör det sig om privat konsultation och upplysningarna kan inte användas i vetenskapliga sammanhang. Denna typ av forskning faller då utanför vetenskapens gränser."

Det är vidare anmärkningsvärt att Gillberg med anhang i den almänna debatten ständigt och okritiskt får måla upp en bild av att det handlar om offentligt beskådande, att vem som helst får läsa dessa journaler. Att kammarrättens dom enbart gäller forskaren Kärfve och barnläkaren Elinder, som båda också är belagda med sekretess, kommer sällan fram.

Grundläggande forskningsetik borde väl vara att all forskning ska kunna granskas och prövas?
Och är forskning, som bygger på förstört material, fortfarande vetenskap?
Vad är det man är rädd för?

Eva Kärfve är docent i sociologi, universitetslektor i sociologi vid Lunds universitet samt legitimerad sjuksköterska.