Coleman

   
Många i Sverige tycks leva med illusionen att staten är god, och i synnerhet den svenska staten, s.k. etatister. Att det finns en kvalitativ skillnad mellan våra svenska makthavare och byråkrater kontra deras "korrumperade" motsvarigheter i andra länder verkar vara en allmän men svårbotad sanning.

Att den svenska staten inte på något sätt är godare eller ondare än någon annan "demokratisk""-stat kan vara ett provocerande uttalande för många.  Att så är fallet blir ganska tydligt t.ex. i Europadomstolen, där den svenska staten allt oftare köper sig fri från rättslig prövning när den riskerar att fällas. Hellre använder staten skattemedel till att köpa sig fri genom s.k. "friendly settlement" än att överpröva den egna lagstiftningen eller tolkningen som Europadomstolen ansett att det funnits juridiskt principiella grunder för att överpröva. Således kan de svenska myndigheterna fortsätta att agera oacceptabelt och kanske också lagstridigt.

Detta bör dock förstås utifrån att även människor i statliga myndigheter, beslutsfattare, byråkrater, funktionärer och alla andra av de närmast sörjande kan vara goda, onda eller som i de flesta fall någonstans mitt emellan. Men de har en sak gemensamt, inbördes och med alla oss andra - att de knappast vill förminska sitt eget arbetes vikt eller sin egen relevans i tillvaron. D.v.s. att även dessa personer vill göra ett gott dagsverk.

De anställda i den statliga förvaltningen kommer att, med historiskt sett några få undantag, inrätta sig efter det system som råder, och maximera sin egen betydelse inom dess ramar. Detta beteende är av allmänmänsklig karaktär, vilket visade sig med all önskvärd tydlighet för 60 år sedan, och bör kompenseras av lagstiftaren (folket) med realistiska ramar och tydliga regler för hur den makt och befogenhet lagstiftaren (folket) vill att de skall ha. Därför måste folket kringgärda sina myndigheter och deras funktionärer med regler och principer som hindrar övertramp. Det kan vara t.ex. principer som korrekt lagligt förfarande, brevhemlighet, meddelarskydd, överprövning, yttrande- och tryckfrihet etcetera. Reglerna måste av nödvändighet vara så tydliga som möjligt, eftersom de annars blir tandlösa - och det måste kosta på att bryta mot dem. Eller som Lord Acton sade; " Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut".

Demokratin är paradoxalt nog både en mycket ömtålig och en ganska tålig skapelse. Ömtålig på så sätt att dess grundvalar kan skakas på djupet av några få obetänksamma beslut som går på tvärs med dess väsen. Tålig på så sätt att folket inte vill bli av med den.

Maktcentrering och överkontroll är kanske inte så uppenbara i en s.k. demokrati, medan det i en totalitär stat närmast brukar vara kutym - närmast ett diktaturens mantra. Tyvärr är denna strävan inte endast begränsad till totalitära diktaturer. Skillnaden är bara den att det är mer subtilt och kanske inte heller lika medvetet i den mentala processen för de inblandade i den demokratiska statsbyggnaden ( ofta med hänvisning till den utilitaristiska tesen" för den goda saken").

Således kan demokratin bli extremt farlig, eftersom den skapar en illusion av att folket verkligen har makten över staten. Vilket i sin tur gör det möjligt för staten att oreflekterat expandera på ett till synes legitimt sätt, se t.ex. den extrema expansionen av den svenska staten sedan 1900 talets början. Utifrån detta blir den nu genomröstade s.k. FRA-lagen bara ett led i en, över tid, ganska naturlig process mot ett mer totalitärt och kontrollerat samhälle. Tidigare maktmissbruk från svenska myndigheter har lett till bl.a. hemlig åsiktsregistrering, telefonavlyssning och övervakning av särskilt utpekade grupper. Vi vet idag att hundratusentals svenskar åsiktsregistrerats, att storskalig olaglig telefonavlyssning skett, att politiska möteslokaler buggats och att journalister övervakats och registrerats.

Idag ser vi att många medborgare med muslimsk bakgrund misstänkliggörs och kränks. Sedan 2004 kan utländsk polis begära hjälp om att avlyssna personer i Sverige i hemlighet. Det finns ingen redogörelse för (eller krav på) hur dessa uppgifter sedan används. Men vi vet att de missbrukas.